Jule Tide

Nu är det jul, med allt vad det innebär.
Överförtäring av julmust, pepparkakor och glögg.
Julklappsångest och pengabrist.
Snorkalla arbetsdagar med tillhörande snöbollskrig.
Fikor, promenader och julstädande.

Fy fan vad jag älskar julen.

(Så här glad blir jag)

Bra morgon kontra dålig morgon

Att sitta så här på morgonkvisten (morgonen är relativ; det beror på när man går upp) och dricka kaffe och lyssna på blues gör mig glad.
Jag är sådär mysigt glad och tillfreds med mig själv. Idag trivs jag med allt.

Det gjorde jag inte igår.
Igår vaknade jag upp på en parkbänk utanför ett bibliotek i Frölunda.
Det regnade.
Det blåste.
Jag hade inte en aning om hur jag hamnat där.
Kall, blöt och fortfarande full irrade jag därifrån och hamnade till slut inne på Frölunda Torg. Väl där inne lyckades jag gå vilse. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur ett köpcentrum kunde vara så stort och ha så många våningar, men inte en enda utgång.
Stelfrusen och illamående stapplade jag omkring och såg ner på alla fyllon, pundare och uteliggare som satt, låg eller gick omkring där inne innan affärerna hade öppnat.

"Hur kan dom med?" tänkte jag medans jag, med skallrande tänder, försökte tyda "här-är-du-kartan" för att hitta ut ur mitt fylle-inducerade jättefängelse.

Efter en timma eller så lyckades jag hitta en utgång som dessutom ledde direkt till en spårvagnsstation. Jag kan nog ärligt talat säga att jag aldrig varit så glad över att få sätta mig på en spårvagn som jag var just då.

Jag har heller aldrig varit så glad över att Morgan bor i Frölunda som just då.
Kl.08.05 ringde jag på hans dörr. Jag behövde inte ens säga något till honom. En blick på mig där jag stod, blöt, skakandes och med min trasiga jätteluva dragen över huvudet, räckte tydligen för att han skulle dra in mig i lägenheten och slänga ner mig i en säng.

Så här i efterhand kan jag säga att alla mina romantiska tankar om att vakna upp på en främmande plats, utan att veta hur man kom dit, för att sedan behöva leta sig tillbaks till verkligheten har fått sig en törn.

Det är inte riktigt så roligt som jag trodde...

Men idag är jag glad.

Hjärnspöke

Igår kände jag mig lätt uttråkad på kvällen och bestämde mig, för ovanlighetens skull, för att göra något konstruktivt av min dötid.

Jag lärde mig Kalle Teodor.

För er som inte känner till den - Skämmes!
Den är en del av vårt svenska kulturarv!

Här har ni den iaf...

Nu till själva problemet...
Låten har gått på repeat i mitt huvud sedan igår, och jag blir inte av med den. Jag måste ha sjungit den 25 gånger för ungarna på jobbet idag.
Nog för att det är en bra låt, men någon sorts måtta får det väl ändå vara...?

Den enda egentliga (om än temporära) lösningen jag kan komma på är att lära mig en ny låt.
Så nu tänker jag lyssna på "Fri som en fågel" från Rasmus på Luffen tills den sitter.

"Se på luffarn som går där på vägen.
Se på luffarn, Guds lille fyr..."

Anarkist-Astrid

Negerkung i Amerika

Ja, där ser man.
Amerikanarna tog sitt förnuft till fånga och röstade för en gångs skull inte på en galning.
Demokraterna sitter vid makten.
Saker och ting börjar ljusna.

Att karln dessutom är svart är ju ett enormt stg framåt för en nation som trots allt är byggd på slaveri.

Det skulle vara kul att kunna göra ett litet tidshopp och kolla in hur världen (och framförallt USA, givetvis) ser ut om 4-5 år.
Är Obama den "Beacon of Light" han framstår som?
Eller är USA, likt det gamla Romarriket, dömt att förfalla inifrån?

Jag tror vi lever i en väldigt spännande tid och jag är uppriktigt intresserad och nyfiken på vad som kommer hända framöver.

Jag menar - USA är ju trots allt världens nav.

God Bless America