Ja, här sitter jag alltså och stönar högt för mig själv. Huvudet känns som det ska sprängas och illamåendet är vidrigt ihållande, trots att magen tömts ett par gånger redan.
Jag är dålig på att dricka och sämre på att vara bakfull. En ynklig skugga av en man.
lördag, februari 28, 2009
onsdag, februari 04, 2009
Underlig
Underlig -
Idag har jag haft en underlig dag. Kanske inte en jättekonstig, förunderlig och besynnerlig dag i ordens sanna bemärkelse, men definitivt "från normen avvikande".
Vilket jag antar är ordens sanna bemärkelse... jag börjar om...
Min dag idag har varit från normen avvikande.
-Jag har börjat läsa The Graveyard Book, som handlar om en pojke som växer upp på en kyrkogård.
-Jag spenderade hela kvällen igår med att läsa om Urban Exploring.
-Jag slutade kl.14.00 idag.
-Min buss från jobbet går förbi Tingberget (och därför även Kungsbackaskogen).
Allt detta kulminerade i att jag tänkte "Hmm... Om man skulle ta och ta vägen om den gamla kolera-kyrkogården uppe i kba-skogen, på vägen hem...".
Sagt och gjort. På väg hem från jobbet hoppade jag av vid kba-skogen och började vandra upp mot kyrkogården.
Det första jag la märke till var den gigantiska Vodaphone-masten som rests precis brevid sagda fornminne.
Att ett 35 meter högt rackartyg av stål byggts upp 2 meter ifrån den 180 år gamla kyrkogården kändes faktiskt riktigt vidrigt.
Den kommer rivas en vacker natt.
Hur som helst... Jag gick in på den lilla kyrkogården (kan det fortfarande kallas kyrkogård om ingen kyrka har med den att göra?) och vandrade omkring och småfilosoferade. Jag lade märke till att några gravar är betydligt senare anlagda än andra. Jag trodde att det bara var offer för koleraepidemien 1834 som låg där, men jag hittade gravar från så sent som 1944.
Efter en stund satte jag mig ner på en bänk och skickade iväg ett par sms till vänner för att berätta om min upptäckt.
En liten ensam snöflinga landade på displayen på min mobil.
Ett par sekunder senare kom ytterligare en.
Det började snöa. Först lite. Sedan ökade det.
Det var bland de mysigaste stunder jag upplevt i mitt liv och jag ville inte alls gå hem.
Jag bestämde mig för att ta en rejäl promenad i skogen, men efter att ha träffat tre personer på bara någon minut så förstod jag att det stora elljusspåret inte alls var vad jag var ute efter. Istället vek jag av och började strosa rakt in i skogen.
"Om man skulle ta och gå riktigt vilse här inne istället..."
Tanken slog ner som en blixt från klar himmel och verkade egendomligt självklar. Skogen är inte stor och dessutom inringad av motorväg och bostadsområden från alla håll. Ut kommer man alltid.
Sagt och gjort.
Jag började gå helt utan att tänka på vart och till slut ställde jag mig uppe på en sten, blickade ut över området och utbrast "Aye, we're good and lost now!".
Det tog mig en och en halv timma att ta mig igenom träsk, kärr och sumpmark (lite berg och skog också). Jag var svettig hungrig och trött och tyckte inte alls att ljudet från motorvägen, långt där borta, närmade sig det minsta.
Men jag ångrade mig inte.
Det var underligt roligt, faktiskt.
När jag till slut anade ett hus mellan tallarna och utbrast "Civilisation!" var jag helt slutkörd.
Jag stapplade ut ur skogen och ramlade in på en liten tomt med en ensam liten gunga. Huset mitt på tomten var rosa.
Jätterosa.
Jag hade aldrig sett det förut.
Brevid det Rosa huset fanns ett brunt, precis lika okänt hus.
Jag hade hittat civilisationen, men hade inte en aning om vart den var någonstans.
Efter att ha skuttat över staketet och spenderat 5 minuter med att leta efter något slags landmärke hittade jag en vägskylt.
Lilla Gräskärrsvägen.
Om man går raka vägen genom Kungsbackaskogen så är det där man hamnar. Jag kollade precis upp det på Hitta.se.
Man kan omöjligt gå en längre väg genom skogen, såvida man inte går i cirklar.
Vid det här laget var jag väldigt trött och väldigt hungrig och bestämde mig för att be om hjälp. Jag skickade iväg ett snabbt sms till Jimmy och bad honom kolla upp vart fasen jag var någonstans.
"Tyvärr, jag sitter och fikar ^^" fick jag till svar.
Jag ringde Patrik istället, men det visade sig att han jobbade, så han hade ingen Internet-tillgång.
"Du är nog borta i Kolla, någonstans..." var hans tips.
Jag hade inte mycket till val utan började att vandra och hittade till slut en vägskylt som visade vägen hem.
Det tog ungefär en timma att komma in till den riktiga civilisationen (Kungsbacka innerstad, med omnejd).
Fortfarande kan jag inte säga att jag ångrade det dock. Det var ganska underhållande att gå längs vägen och sjunga Luffarvisan så högt man kunde. Att jag dessutom hittade ett par övergivna hus och andra liknande mysigheter var ju givetvis ett plus.
När jag började närma mig Tingberget igen och kände att mitt stora varv var avslutat så ringde jag Martin och frågade om jag kunde komma hem till honom och stjäla lite mat och vila en stund, på vilket jag fick ett positivt svar.
Hemma hos Martin, Mor och Felix blev jag bjuden på pannkakor och sedan följde jag med Felix ut på stan och drack ett par öl.
Nu är jag hemma.
Mina ben gör ont.
Imorgon kommer de värka rejält, men det kommer det vara värt.
Jag har villat bort mig i skogen och druckit öl med min religiösa "styvfar".
Från normen avvikande.
Idag har jag haft en underlig dag. Kanske inte en jättekonstig, förunderlig och besynnerlig dag i ordens sanna bemärkelse, men definitivt "från normen avvikande".
Vilket jag antar är ordens sanna bemärkelse... jag börjar om...
Min dag idag har varit från normen avvikande.
-Jag har börjat läsa The Graveyard Book, som handlar om en pojke som växer upp på en kyrkogård.
-Jag spenderade hela kvällen igår med att läsa om Urban Exploring.
-Jag slutade kl.14.00 idag.
-Min buss från jobbet går förbi Tingberget (och därför även Kungsbackaskogen).
Allt detta kulminerade i att jag tänkte "Hmm... Om man skulle ta och ta vägen om den gamla kolera-kyrkogården uppe i kba-skogen, på vägen hem...".
Sagt och gjort. På väg hem från jobbet hoppade jag av vid kba-skogen och började vandra upp mot kyrkogården.
Det första jag la märke till var den gigantiska Vodaphone-masten som rests precis brevid sagda fornminne.
Att ett 35 meter högt rackartyg av stål byggts upp 2 meter ifrån den 180 år gamla kyrkogården kändes faktiskt riktigt vidrigt.
Den kommer rivas en vacker natt.
Hur som helst... Jag gick in på den lilla kyrkogården (kan det fortfarande kallas kyrkogård om ingen kyrka har med den att göra?) och vandrade omkring och småfilosoferade. Jag lade märke till att några gravar är betydligt senare anlagda än andra. Jag trodde att det bara var offer för koleraepidemien 1834 som låg där, men jag hittade gravar från så sent som 1944.
Efter en stund satte jag mig ner på en bänk och skickade iväg ett par sms till vänner för att berätta om min upptäckt.
En liten ensam snöflinga landade på displayen på min mobil.
Ett par sekunder senare kom ytterligare en.
Det började snöa. Först lite. Sedan ökade det.
Det var bland de mysigaste stunder jag upplevt i mitt liv och jag ville inte alls gå hem.
Jag bestämde mig för att ta en rejäl promenad i skogen, men efter att ha träffat tre personer på bara någon minut så förstod jag att det stora elljusspåret inte alls var vad jag var ute efter. Istället vek jag av och började strosa rakt in i skogen.
"Om man skulle ta och gå riktigt vilse här inne istället..."
Tanken slog ner som en blixt från klar himmel och verkade egendomligt självklar. Skogen är inte stor och dessutom inringad av motorväg och bostadsområden från alla håll. Ut kommer man alltid.
Sagt och gjort.
Jag började gå helt utan att tänka på vart och till slut ställde jag mig uppe på en sten, blickade ut över området och utbrast "Aye, we're good and lost now!".
Det tog mig en och en halv timma att ta mig igenom träsk, kärr och sumpmark (lite berg och skog också). Jag var svettig hungrig och trött och tyckte inte alls att ljudet från motorvägen, långt där borta, närmade sig det minsta.
Men jag ångrade mig inte.
Det var underligt roligt, faktiskt.
När jag till slut anade ett hus mellan tallarna och utbrast "Civilisation!" var jag helt slutkörd.
Jag stapplade ut ur skogen och ramlade in på en liten tomt med en ensam liten gunga. Huset mitt på tomten var rosa.
Jätterosa.
Jag hade aldrig sett det förut.
Brevid det Rosa huset fanns ett brunt, precis lika okänt hus.
Jag hade hittat civilisationen, men hade inte en aning om vart den var någonstans.
Efter att ha skuttat över staketet och spenderat 5 minuter med att leta efter något slags landmärke hittade jag en vägskylt.
Lilla Gräskärrsvägen.
Om man går raka vägen genom Kungsbackaskogen så är det där man hamnar. Jag kollade precis upp det på Hitta.se.
Man kan omöjligt gå en längre väg genom skogen, såvida man inte går i cirklar.
Vid det här laget var jag väldigt trött och väldigt hungrig och bestämde mig för att be om hjälp. Jag skickade iväg ett snabbt sms till Jimmy och bad honom kolla upp vart fasen jag var någonstans.
"Tyvärr, jag sitter och fikar ^^" fick jag till svar.
Jag ringde Patrik istället, men det visade sig att han jobbade, så han hade ingen Internet-tillgång.
"Du är nog borta i Kolla, någonstans..." var hans tips.
Jag hade inte mycket till val utan började att vandra och hittade till slut en vägskylt som visade vägen hem.
Det tog ungefär en timma att komma in till den riktiga civilisationen (Kungsbacka innerstad, med omnejd).
Fortfarande kan jag inte säga att jag ångrade det dock. Det var ganska underhållande att gå längs vägen och sjunga Luffarvisan så högt man kunde. Att jag dessutom hittade ett par övergivna hus och andra liknande mysigheter var ju givetvis ett plus.
När jag började närma mig Tingberget igen och kände att mitt stora varv var avslutat så ringde jag Martin och frågade om jag kunde komma hem till honom och stjäla lite mat och vila en stund, på vilket jag fick ett positivt svar.
Hemma hos Martin, Mor och Felix blev jag bjuden på pannkakor och sedan följde jag med Felix ut på stan och drack ett par öl.
Nu är jag hemma.
Mina ben gör ont.
Imorgon kommer de värka rejält, men det kommer det vara värt.
Jag har villat bort mig i skogen och druckit öl med min religiösa "styvfar".
Från normen avvikande.
söndag, februari 01, 2009
Sanningens Ögonblick
Saker Jag Tycker Om:
Edit. Nu är det dagen efter , och fler saker har poppat upp i mitt huvud.
- Att impulsköpa böcker i rea-lådan.
- Att utforska gränder och bakgator.
- Att luta mig tillbaks och filosofera under eftertexterna efter en riktigt bra film.
- När jag ritar något som jag blir nöjd med.
- Pauls Simons "You can call me Al", både låten och videon.
- Pepparkakor.
- Att fantisera om Zombier.
- Att sopa tillbaks sanden till sandlådan på jobbet.
- Klätterställningar.
- Att sova när jag vill sova.
- Kanelbullar.
- Att bli riktigt skitig och inte bry mig.
- Bläckpennor.
- Att åka natt-tåg.
- Listor.
Edit. Nu är det dagen efter , och fler saker har poppat upp i mitt huvud.
- Ost-och-gurk-mackor.
- Gruppfoton.
- Konstiga drömmar.
- Sättet de pratar på i gamla amerikanska filmer.
- Trollkarlar.
- John Harrysson.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
