Ilskan och Glömskan

Det ska tydligen bli en film av Vigilante.

Malmöbolag gör svensk "Falling Down"

Jag tror iofs bara att det är jag och min bror som läst det, men vi blir ju glada av nyheten iaf.

För er andra kan jag ju berätta att boken i fråga är skriven av Andreas Roman (När Änglar Dör) och handlar om en kille som blir allt argare på världen och till slut ger utlopp för ilskan genom att på nätterna gå ut och misshandla folk han tycker förtjänar det.

En riktigt bra bok är det iaf och förhoppningsvis blir det även en bra film.

När jag ändå skriver här så kan jag ju passa på att fråga;
Är det någon som som sett mina glasögon?

Kan inte för mitt liv hitta dom :P

Glass och Plyschsoffor

Idag är jag introvert.
Jag sitter och lyssnar på Mimikrys nya album, äter glass och ska alldeles strax sätta på Gears of War. Jag är dessutom singel igen. Just nu känns det som att allting är precis som det var för några år sedan. Ingenting har hänt.
Det är lätt att tro att man förändras med åren. Jag vill gärna tro det iaf.
"Jag är inte alls samma person som jag var för bara ett år sedan..." är en tanke som ofta dansar runt i mitt huvud.
Men har jag verkligen förändrats överhuvudtaget?
Klart att alla förändras. I min vänskapskrets är situationen inte alls som den var för några år sedan... men är det verkligen för att personerna har förändrats?
Eller är det bara omständigheterna som knuffar folk åt olika håll?

För mig känns det iaf som att tiden helt stått stilla sedan dagarna då vi alla satt i Offers soffa och drack läsk.
Jag sitter i exakt samma sits nu som då. Samma jobb, samma intressen, samma drömmar.
Det enda jag egentligen vill är att få vara med mina vänner. Att få sitta i en skitig plyschsoffa, dricka läsk och äta chips.

Jag tror inte att jag är den enda som känner mig så här. Den enda som skulle kunna ta ett steg in i ett av de gamla korten på oss från förr och fortfarande känna mig helt hemma.

Men den tiden är förbi, eller hur?
Man kan inte gå tillbaks i tiden.
Det spelar ingen roll hur lite folk har förändrats, om världen runt omkring likförbannat snurrar på.
Man får helt enkelt acceptera läget, antar jag.

"Jorden snurrar snabbare är du kan springa, så du kan lika gärna springa åt rätt håll."
Poetiskt, va? :P

Nej, jag vet inte alls vad jag ska göra. Det går inte att klänga sig fast vid gamla glansdagar.
Men när ska allting börja då? När sätter mitt liv igång? När kommer den där öppningen som man väntar på? När börjar äventyret?

Jo, jag vet att svaret är samma tråkiga jävla svar som alltid.

Men det är svårt att dra igång en så stor sak som livet.

Tågflickan

Hon frågade, "På tröjan din,
är det en Spindel-Man?"
Med överaskad röst jag sa,
"Men oj, vad fröken kan!".