Idag är jag introvert.
Jag sitter och lyssnar på Mimikrys nya album, äter glass och ska alldeles strax sätta på Gears of War. Jag är dessutom singel igen. Just nu känns det som att allting är precis som det var för några år sedan. Ingenting har hänt.
Det är lätt att tro att man förändras med åren. Jag vill gärna tro det iaf.
"Jag är inte alls samma person som jag var för bara ett år sedan..." är en tanke som ofta dansar runt i mitt huvud.
Men har jag verkligen förändrats överhuvudtaget?
Klart att alla förändras. I min vänskapskrets är situationen inte alls som den var för några år sedan... men är det verkligen för att personerna har förändrats?
Eller är det bara omständigheterna som knuffar folk åt olika håll?
För mig känns det iaf som att tiden helt stått stilla sedan dagarna då vi alla satt i Offers soffa och drack läsk.
Jag sitter i exakt samma sits nu som då. Samma jobb, samma intressen, samma drömmar.
Det enda jag egentligen vill är att få vara med mina vänner. Att få sitta i en skitig plyschsoffa, dricka läsk och äta chips.
Jag tror inte att jag är den enda som känner mig så här. Den enda som skulle kunna ta ett steg in i ett av de gamla korten på oss från förr och fortfarande känna mig helt hemma.
Men den tiden är förbi, eller hur?
Man kan inte gå tillbaks i tiden.
Det spelar ingen roll hur lite folk har förändrats, om världen runt omkring likförbannat snurrar på.
Man får helt enkelt acceptera läget, antar jag.
"Jorden snurrar snabbare är du kan springa, så du kan lika gärna springa åt rätt håll."
Poetiskt, va? :P
Nej, jag vet inte alls vad jag ska göra. Det går inte att klänga sig fast vid gamla glansdagar.
Men när ska allting börja då? När sätter mitt liv igång? När kommer den där öppningen som man väntar på? När börjar äventyret?
Jo, jag vet att svaret är samma tråkiga jävla svar som alltid.
Men det är svårt att dra igång en så stor sak som livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Personligen tycker jag inte om att springa åt rätt håll, tvärtom - jag gör mitt bästa för att springa emot världens hastighet.
Men jag håller med.
Tänk om det vore så lätt - allt man vill är ju att vara med dem man tycker om och göra de mest simplaste handlingarna, som att tala eller äta.
Människor är roande.
Plus, jag tror inte man förändras så mycket. Jag tror bara att man lägger till små "updates" här och var. Jag tror livet pågår utan att vi vet om det, och att vi därför aldrig blir medvetna om när livet "börjar". Det har redan börjat, så gör det bästa av det eftersom du bara har ett. :)
Man skulle nästan rökt på innan man läste detta inlägget. "deep and tru, man... deep and tru..."
Visst fan är man annorlunda,jag minns inte ens vem jag var eller vad jag gjorde för 3år sen,och när jag någon berättar känns det som skitlänge sen.
Men själva kärnan har nog inte förändrats så mycket.
Ja, att romantisera om det förgångna är ju en klassiker, man längtar ju tillbaks dit ibland. Allting var så lätt när man bara gick i skolan (eller inte gick, som i mitt fall).
Men jag tycker vi har hållt oss ganska konsistenta i våra personligheter även om man slipat lite på vissa kanter.
Mysblogg.
Skicka en kommentar