Förbannade Drömmar!

Jag hatar att vakna helt vansinnig bara för man drömt något konstigt. När ilskan från en dröm håller sig kvar även efter man vaknat. Som att det är för mycket ilska för att kunna hållas kvar i drömmen. Det bara måste läcka över i verkligheten.

Det läskiga med sådana drömmar är att det inte verkar finnas någon övre gräns för hur arg man kan bli heller. En liten skitsak kan få en så arg att man tuggar fradga när man väl vaknar.

Som i natt.

Saker kanske snurrade lite ur kontroll där det sista, men Martin tog mitt täcke och jag blev förbannad, goddammit! Jag struntar väl i om han haltade, morsan behövde inte hålla honom bakom ryggen bara för det! Att hon avbröt mig varje gång jag försökte berätta något gjorde ju inte saken bättre heller. Att hon dessutom vände ryggen åt mig och gick därifrån när det väl var min tur att prata var faktiskt väldigt otrevligt.
Och pappa sen! Var han verkligen tvungen att sitta och kolla på den där hiphop-spelningen?! Kunde han inte åtminstone låtit mig förklara varför jag var så arg?
Att winamp sedan vägrade fungera och jag aldrig fick spela min musik var fan droppen!
Aaaaaaaaarghh!!

Okej, så här i efterhand kanske det var lite onödigt att dra Jimmy i håret och trycka ner honom i golvet, men han var i vägen... och man säger inte till en kille att han är arg i onödan när han spottar syra och skjuter blixtrar ur ögonen. Då får man skylla sig själv lite, tycker jag.

Men det var faktiskt oväntat förlösande att skriva det här. Ilskan har runnit undan och givit plats åt ett fånigt leende.
"Sätt ord på dina känslor", säger psykologerna. Det kanske ligger något i det.