Nu börjar nedräkningen till Mass Effect 2!
23 dagar kvar tills Stefan helt stänger in sig med Shepard & Co.
Jag kan helt ärligt säga att jag inte sett fram emot ett spel så här mycket sedan The Golden Age Of Final Fantasy (innan ful-11 och skit-12) .
Det känns barnsligt roligt att se fram emot ett spel så här mycket! Som när jag satt och googlade FF9-bilder med lillebror på farsans 56k. Eller när jag köpte alla tidningar (SuperPlay och PSM) som innehöll minsta artikel om Breath Of Fire 3.
Eller när jag rusade bort till kungsmässan efter skolan och stod och spelade FF8 inne på ROCKS i flera timmar.
Att vara barn och tv-spelare ägde. Jag tycker lite synd om alla fotbolls-ungar och hockey-nördar som tyckte det var töntigt att sitta inne och spela hela dagarna. Jag hade skitkul under min barndom, och det beror till stor del på just tv-spel.
Att dagens barn får nöja sig med ett par timmars spelande i veckan pga av övernitiska föräldrar med källkritiks-problem är bara tragiskt.
Upp till oss, alltså, att uppfostra en ny generation av spelare. Att bringa in en ny era av tv-spels-frosseri. Att återigen få världen på rätt köl.
Hur är det med er, förresten? Har ni några trevliga spelminnen att dela med er av? Nostalgi is the shit, säger jag.
När jag började skriva det här inlägget så tänkte jag skriva om ME2. Jag råkade visst straya lite från den stigen, men jag hoppas inte det gör något. Det är fortfarande 23 dagar kvar och jag ser fortfarande fram emot det.
12 kommentarer:
Mario Kart till super nintendo. Släpte kontrollen när jag trodde att jag hade gått i mål. Tji fick jag när jag märkte att det var ett varv kvar :<
Eller massa stolar framför Hultgrens gamla, hederliga NES.
Går igenom alla konsoller och försöker hitta minnen.
När jag lirade Perfect Dark med Yoda och hade configat min karaktär att vara en stor kostymklädd nisse med ett bebishuvud. Priceliss.
Jag är så glad att magin med att vänta på releaser av spel finns kvar. Det är något alldeles speciellt med att hämta ut spelet, fumligt och hastigt få av plasten när man kommit innanför dörren, och sedan bänka sig de närmsta sex timmarna (minst).
Och då känner man inte: "shit, jag har wasteat sex timmar på ett jävla spel idag" utan man känner sig nöjd att man fortfarande har kvar den dedikation man hade som liten. För kärleken till spel vill man aldrig förlora.
De glada barndomsminnena med spel är oräkneliga; Custom-bottarna i UT, pressa crash team racing, att spela om PS-demos om och om igen, julen man fick FF7 och inte fattade ett skit av fightsystemet, osv.
De härliga är att de flesta av dessa minnen är från sociala tillställningar där många ungar sitter och spelar tillsammans =)
Blåsor på fingrarna efter track&field.
Varva det första zelda gång på gång på gång. Och mitt första "jag är bättre än föräldrarna" moment när jag gick upp en morgon, och mamma fortfarande spelade sen kvällen innan och totalt vägrade be mig om hjälp
Sitta hemma hos er på stormgatan och spela super metroid, du vid min vänstra sida, och martin på andra med guiden i högsta hugg
Eller alla de kvällar hos storemartin sittandes framför civilization och colonisation...
Super Mario, 2,3 och World för mig, game boy, Tetris, Wolfenstein 3D, TMNT och Street Fighter spelen där jag jämt valde Blanka för att jag kickade ass med honom. (Valde jag inte honom så blev det Chun-Li och hennes kickar - Dhalsim var kul också) och så PS-demos.
Satt ju som en toker och spelade om och om dem igen. Och typ samma spel... Blir lätt hookad och håller mig oftast till samma spel om och om igen. :P Och så Zelda och Diablo II.
Utöver det så spelade man ju mycket andra spel också, tamagochis, pogs, det där skattletande spelet där man ska skjuta rader kors o tvärs för att komma åt dem. Och lego och de där ministäderna med minibilar (glömmer fan alltid det namnet) :) Allt föregick som vanligt hos Porath/Andersson.
Jag har faktiskt aldrig fastnat för TV-spel. Förstår inte grejen.
Hämtade man ut ett nytt spel ensam så var det nästan roligare att sätta sig ner med instruktionsboken innan man satte sig med själva spelet =)
^Martin^.. förstår mig inte på internet
Det där med instruktionsboken håller jag med om =) I riktigt gamla spel så fick man ju inte ens reda på storyn i spelet, utan var tvungen att läsa boken. För att inte tala om den totala avsaknaden av tutorials.:P
Bilarna hette för övrigt MicroMachines, Jennie.
JAAA för helvete! Tack.
Jag kommer ihåg när man satt 4 stycken 24 timmar i sträck och spelade Super smash bros när de släpptes, och gjorde samma sak igen när melee dök upp. Och när man drog igång ett lan för att fira ankomsten av neverwinter nights:)
Det var tider det.
Igen - sociala tillställningar!
Skicka en kommentar