Sporath!

Sedärja. Då var första natten med Old Republic färdig.

Jag är nöjd. Mycket så t.o.m. Det känns väldigt mysigt att springa runt och höra alla prata hela tiden. Uppdragen känns viktigare när man hört en stackars fuktfarmare be om hjälp, istället för att bara se ett stycke text, som man ändå trycker förbi.

Hur som helst. Här har ni honom. Min prisjägare, döpt (väldigt fyndigt) efter mig själv.

Tjock, ärrad och skallig! Men sablar vad karismatisk han är. Ett riktigt praktarsel!

Men nu ska jag tillbaks till den där galaxen långt, långt borta. Nu är det spännande som satan, för nu, förstår ni, har jag lämnat startplaneten! Äntligen har jag tagit mig bort från Nal Hutta, den stinkande, geggiga träskplaneten Hutterna kallar sitt hem. Nu bär det vidare mot resten av galaxen och mitt öde som den största, bästa, jävligaste prisjägaren där. Eller hur långt jag nu kan tänkas hinna på två dagar...