Sent ska svenskarna glömmas.

Jag tänker inte sitta här och detaljerat gå igenom precis alls som hände under Danmarks-resan i helgen.
Men jag kan säga att det var ett rejält slitet gäng som halta och lytta staplade av färjan i Söndags.
Ett slitet gäng med stora, fåniga leenden.
Ett gäng som alla hade levlat lite.

Det är förstås omöjligt att inte göra det under en resa som innehöll saker som Huligan-stekning, Tequila-race, faktiskt sjöröveri, flaggstöld och en krigsförklaring mot den danska övärlden.
Det enda som kunde gjort den här resan hårdare är skörbjugg, vilket jag är ganska glad att jag slapp.

Anledningen till att det har tagit ett par dagar innan jag satt mig ner för att skriva det här är för att det är först nu jag återhämtat mig från den kraftiga sömnbrist och näringsbrist jag drog på mig under helgen.
Men jag klagar inte.
Det betyder bara att jag verkligen satsade mitt yttersta.
Tömde mig.
Gav allt jag hade.

...och jävlar vad bra det blev.

Men det vore givetvis skamligt om jag inte avslutade det här med att tacka allihopa för resan.

Till er som hängde på - Askul att ni hängde med. Tack som fan.

Till er som inte gjorde det - Det är lugnt, vi tar det på Hultsfred istället. Var beredda.

Till er som tog emot oss - Tack för allt. Hoppas vi inte drog på alltför hårt. Ni kanske borde kolla eran mjölk, dock.

...och sist med inte minst - Grattis, Jennie!