Jag frågade givetvis vem detta var och fick svaret "Det är min egen superhjälte!". Efter att ha frågat vidare lite om utseende och krafter lyckades jag klottra ner den här...

På grund av brist på röda pennor fick han bli svart/vit. Egentligen skulle han gå i svart och rött, men vad gör man...
Hur som helst så skuttar alltså den här killen omkring i staden och skjuter ner bovar med sina handledsmonterade tandkanoner.
Helt underbart.
Syftet med det här inlägget är egentligen bara att ställa en fråga...
-När, och varför, slutar man använda sin fantasi på det här sättet?
Hmm... det kanske var två frågor, men det bjuder jag på.
5 kommentarer:
Vilken underbar jävla unge och vilken underbar visualisering du hade av superhjälten.
Äsch, mina fantasier blir ju bara nedröstade hela tiden. Inte konstigt att man slutar drömma då. :(
Man tackar, man tackar ^^
Jag ska föra vidare komplimangen till sagda 5-åring.
Alldeles för tidigt :(
Tyvärr blir man ju i en viss ålder väldigt rädd för att folk ska skratta åt ens påhitt.
fin gubbe! anar man lite frank miller -influenser? :)
Skicka en kommentar