En Skäggig Historia

I torsdags åkte jag ner till Malmö, där jag skulle spendera helgen med Martina. Medan jag stog på terminalen och väntade på att bussen skulle komma spenderade jag tiden med att titta på folk, en alltid lika trevlig sysselsättning. Jag lade märke till ett antal mer eller mindre anmärkningsvärda individer. Bland andra en kort, rundlagd och rödskäggig man samt en sliten, svartmuskig man med åtsittande svarta byxor och en smutsig svart tröja. Båda männen såg ut att vara i övre tjugoårsåldern. Efter en stund fiskade den slitna mannen upp en handrullad cigarett ur fickan och skulle precis börja leta efter en tändare när någon sa "Ursäkta..." på bred skånska. Bakom honom stog den rödskäggiga mannen och höll fram en tändare och sa "Här har du". Den slitna mannen blev först ställd och stammade fram ett "Uh... öhm...?", men samlade han sig och tog tändaren, tände sin cigarett och log sedan ett brett leende. "Tack ska du ha!" sa han, och såg uppriktigt tacksam ut. "Tack som fan". Den skäggiga mannen nickade bara och gick därifrån.
Jag kunde inte låta bli att le. Det är så här folk ska bete sig mot varandra. De flesta hade unvikt den slitna mannen snarare än att hjälpa honom, mig själv inkluderat, men den här skånska samariten var alltså bättre än oss andra.
Bra gjort, rödskäggiga mannen. Hade jag haft en hatt hade jag lyft på den.