Julbrygd och interaktiv underhållning

Ikväll har jag druckit glögg och spelat Halo 3. Det var väldigt trevligt.
Jag och Jimmy satt och sträckspelade det och var klara runt 2-tiden. Det var nog faktiskt det bästa i serien, även om jag störde mig något enormt på den ändrade kontrollen i början.
Hur som helst - en trevlig kväll var det iallafall och imorgon skall jag in till Göteborg, om jag inte jobbar. Lyckas jag ta mig in dit så är det en present-/julklappsjakt som hägrar.
Önska mig lycka till.

Vilodagen

Det är underligt hur söndagar bara verkar försvinna i det här hemmet. Det har blivit någon slags mellandag, när ingenting egentligen händer. Man bara slöar bort den med tv-tittande, spelande eller surfande. Oftast orkar man inte ens klä sig ordentligt. I vardagsrummet sitter Måns i mysbyxor och raggsockar och bredvid honom ligger Desirée i en morgonrock. I min säng ligger min sjuka flickvän och sover bort dagen medans jag sitter här och slår ihjäl ett par timmar med slösurfande. Visst, jag är påklädd... men bara för att jag var tvungen att gå ut och handla tidigare.

En helt vanlig fredagskväll...

Ikväll har jag vart hemma hos en god vän till mig i Göteborg. Hon hade bjudit in mig tillsammans med två andra på filmkväll. Innan filmen hann vi dessutom med en runda "Geni", vilket var ett TP-liknande sällskapsspel. Hela kvällen var jättetrevlig, men det här inlägget handlar egentligen om vad som hände efter allt detta.

På väg hem blev de andra hungriga och tyckte att vi kunde stanna till och äta på stationen i Kungsbacka. Det var ett tag sedan jag var på stationen vid 2-tiden på en fredagskväll sist så jag var inte riktigt beredd på det jag fick se. Fulla ungdomar som staplade runt och skrek överallt, folk som gruffade i matkön, folk som dreglandes försökte trycka i sig hamburgartallrikar med minst sagt negativa resultat.
Detta är givetvis ingen ovanlig syn på en tågstation en fredagskväll och oftast hade jag inte brytt mig ett dugg om det. Jag har själv varit en av dessa människor som febrilt försökt få i sig lite näring i slutet av en utekväll, mun- och finger-muskulaturens totala motsträvan till trots. Det var bara det att just i kväll så hade jag en annan syn på situationen. Allt stod i en sådan stark kontrast till min lugna kväll där tärningsrullandet tidigare hade varit det mest actionfyllda som inträffat.
När vi sedan stod där i kön och väntade på att den stackars kassapersonalen skulle försöka tyda vad det var personerna framför oss egentligen ville ha, så träffade jag på min kusin. Min allra yngsta kusin, han som alltid varit minstingen i släkten.

Jag kunde inte undgå att se symboliken. Att jag på något sätt lämnade över det här livet till nästa generation, här personifierat av min kusin bärandes på en fettindränkt pommes-tallrik och ett stort, lyckligt leende.

En grogg, en shot, en öl...

Här tänkte jag skriva ett blogginlägg, men jag är alldeles för alkoholpåverkad och trött så tji fick ni!

Fyllesvammel...

Ikväll har jag vart hos min vän Malin på inflyttningsfest, vilket var väldigt trevligt. Under kvällen träffade jag ett flertal vänner till Malin, vilket i sin tur var ännu trevligare. Men mitt i allting fick jag en tankeställare.
Jag har haft en tendens att tro att mina egna vänner är de bästa som finns. Att de människor jag valt att kalla vänner är de bästa personerna som finns i min omgivning och åldersgrupp. Att jag har valt ut dessa människor bland alla andra för att de är de trevligaste, snällaste, smartaste, roligaste och mest lojala människor man kan tänka sig. Att jag valt ut dessa bland alla andra, helt enkelt.
Men de människor jag valt att kalla väner kanske inte alls är de bästa som finns runt omkring mig. Mina vänner kanske bara är mina vänner för att de är de människor jag växt upp med. De människor jag har haft runt mig under mina viktiga år.
Dessa människor som utgör min hela värld kanske bara är mina vänner av en slump, och inte alls för att jag valt att umgås med dem.
Dessa människor kanske inte alls är speciella, utan bara vanliga människor, precis som alla andra.
De kanske bara är här på grund av yttre omständigheter, och inte alls på grund av att jag skulle ha valt det.
De kanske är precis likadana som alla människor man ser på stan.
Människor som man fäller dömande kommentarer om.
Människor som man pratar illa om.
Människor som man bara ser som bikarakatärer i livet.
Detta kanske är en naiv tanke iofs, men sedan slogs jag av en annan tanke.
Skulle detta göra mina vänner mindre värda?
Skulle detta göra mina vänner oviktiga?
Skulle detta göra mina vänner till samma sorts människor som alla andra?
Jag behövde inte tänka länge för att komma fram till en slutsats.
Är mina vänner mindre värda?
Nej.
Självklart inte.
Vissa av mina vänner har jag valt att leva med.
Vissa har jag växt upp med.
Men alla är givetvis lika viktiga för mig.
Dessa människor har jag valt att kalla vänner för att de finns där när jag behöver dem.
Dessa människor har jag valt att kalla vänner för att jag vill finnas där när de behöver mig.
Dessa människor vet saker om mig som ingen annan vet, och jag vet saker om dem. Jag ha delat en del av mitt liv med dom, och de en del med mig.
Att de är precis som alla andra betyder inte att de är betyder mindre, utan att alla andra betyder mer.
Folk som man ser på stan kanske inte är människor som jag skulle välja att kalla vänner, men de är med stor sannolikhet vänner åt någon annan. De är säkerligen den viktigaste människan i världen för någon annan där ute. De är säkerligen någon som växt upp tillsammans med någon annan. De är säkerligen någon som vet hemligheter om andra personer. De är personer som folk väljer att kalla vänner.

Jag kanske skriver detta för att jag druckit och för att jag ikväll är känsligare än annars, men det gör inte saken mindre viktig. Mina vänner betyder allt för mig och det hoppas jag de vet.

Jag har alltid varit stolt över att jag varit stabil och säker på den jag är. Men en stor anledning till att jag är den jag är och att jag vet detta är antagligen mina vänner. Mina vänner finns alltid där och förklarar för mig när jag gör fel och prisar mig när jag gör rätt.
Jag hoppas bara att jag kan vara lika viktig för mina vänner som de är för mig.

Men nu är jag väldigt trött och jag har verkligen blottat en stor del av mig själv, så nu tänker jag sova.
God natt.

En Skäggig Historia

I torsdags åkte jag ner till Malmö, där jag skulle spendera helgen med Martina. Medan jag stog på terminalen och väntade på att bussen skulle komma spenderade jag tiden med att titta på folk, en alltid lika trevlig sysselsättning. Jag lade märke till ett antal mer eller mindre anmärkningsvärda individer. Bland andra en kort, rundlagd och rödskäggig man samt en sliten, svartmuskig man med åtsittande svarta byxor och en smutsig svart tröja. Båda männen såg ut att vara i övre tjugoårsåldern. Efter en stund fiskade den slitna mannen upp en handrullad cigarett ur fickan och skulle precis börja leta efter en tändare när någon sa "Ursäkta..." på bred skånska. Bakom honom stog den rödskäggiga mannen och höll fram en tändare och sa "Här har du". Den slitna mannen blev först ställd och stammade fram ett "Uh... öhm...?", men samlade han sig och tog tändaren, tände sin cigarett och log sedan ett brett leende. "Tack ska du ha!" sa han, och såg uppriktigt tacksam ut. "Tack som fan". Den skäggiga mannen nickade bara och gick därifrån.
Jag kunde inte låta bli att le. Det är så här folk ska bete sig mot varandra. De flesta hade unvikt den slitna mannen snarare än att hjälpa honom, mig själv inkluderat, men den här skånska samariten var alltså bättre än oss andra.
Bra gjort, rödskäggiga mannen. Hade jag haft en hatt hade jag lyft på den.

Långt inlägg om en tråkig dag

Det här har varit en lång dag.
Idag skulle Måns monstrum till televisionsapparat levereras hem till oss, vilket ledde till att jag fick stanna hemma och vänta på den. Enligt försäljarna skulle den komma "någon gång mellan 07.00 och 16.00", och eftersom jag tvivlade på om jag skulle vakna av dörrklockan eller inte så var det bara att masa sig upp kl.7. Detta är givetvis jobbigt nog en vanlig morgon, och ännu jobbigare om man är dum nog att stanna uppe till 5 för att dricka te och snacka med folk.
Men upp kom jag. Enligt posten så skulle paketet antagligen levereras runt 8.30, så jag sjönk ner framför datorn och satte på en film. Efter att ha kollat igenom underbara Punch Drunk Love utan att dörrklockan gett ett ljud ifrån sig, så gav jag mig på Beowulf & Grendel. Den var inte fullt så bra. Inte speciellt bra alls faktiskt. Men det var kul att se Gerard Butler i en tidigare roll, även om man hela tiden fick för sig att han skulle vråla ut något i stil med "This... Is... Daneland!" eller "Tonight we dine in Niflheim!".
Resten av dagen spenderade jag med att desperat rota igenom kökets alla skrymslen efter mat eller desperat rota igenom hårddiskens alla skrymslen efter något roligt att fördriva tiden med. Att jag led av rejäl sömnbrist gjorde inte saken bättre. Varje försök att läsa eller titta på någon serie ledde direkt till att jag somnade, för att sekunderna senare vakna till med ett ryck.
Dagen segade sig fram riiiiktigt långsamt.
Klockan 15.05 plingade det äntligen till och jag sprang ivrigt bort till dörren för att öppna. Utanför dörren stog en väldig karl, mörk i hyn och mörkare i blicken.
Han grymtade fram att han hade en TV till en Måns Thomasson.
"Jag är inte Måns" sa jag "...men jag kan väl ta emot den ändå?"
"Ja. Följ med mig ner... och ta med en penna!"
"Ok!" pep jag fram och fumlade på mig ett par skor, grabbade tag i en penna och rusade efter den gigantiska mannen ner för trapporna.
När jag kommer ner för sista trappan står mannen där och håller fram ett papper och manar mig att skriva på.
Efter en viss förvirring om vart jag ska skriva under brölar mannen till.
"Namnförtydligande - Här. Namnteckning - HÄR!"
Sedan lyfter han snabbt av Kartongen med TV:n från sin vagn och lämnar mig där i trapphuset.
Så nu står jag alltså där med en enormt stor och gräsligt tung låda. En låda som ska transporteras upp för en väldigt massa trappor. En låda som dessutom är värd ett helt tjog tusenlappar. Det fanns inte en chans att jag skulle få upp den i ett stycke. Så efter ett snabbt telefonsamtal till Måns kom vi fram till att det bästa vore att släpa in lådan i vår källarskrubb så länge, och bära upp den senare när Måns kommit hem.
Sagt och gjort. När Måns kom hem bar vi upp TV:n, klämde in den i en alldeles för liten TV-hylla, kopplade in den och såg vår nya husgud sprida sitt sken i rummet.
Helt plötsligt så verkade dagen inte så innehållslös längre.

Senare på kvällen tittade även Magnus och Lillebror in på en visit. Glad som jag blev så bjöd jag på kaffe och rulltårta laget runt.

Men nu är timmen sen och jag bärjar känna av att jag sovit för lite och slöat för mycket. Nu ska jag sova. God natt.

Barnasinnen

När vi åt lunch idag så satt jag och ungarna och diskuterade vilken superhjälte som var bäst. Jag propsade som vanligt för Batman men blev snabbt nedröstad. En av killarna drog dock till med en superhjälte jag aldrig hört talas om - Kapten Löstand!
Jag frågade givetvis vem detta var och fick svaret "Det är min egen superhjälte!". Efter att ha frågat vidare lite om utseende och krafter lyckades jag klottra ner den här...



På grund av brist på röda pennor fick han bli svart/vit. Egentligen skulle han gå i svart och rött, men vad gör man...
Hur som helst så skuttar alltså den här killen omkring i staden och skjuter ner bovar med sina handledsmonterade tandkanoner.
Helt underbart.

Syftet med det här inlägget är egentligen bara att ställa en fråga...

-När, och varför, slutar man använda sin fantasi på det här sättet?

Hmm... det kanske var två frågor, men det bjuder jag på.

Ritualer

Jag satte just på tevatten. Det har blivit en kvällsritual. Jag tror jag har blivit beroende av te.

För övrigt så tankade jag första avsnittet av Myggan på Gamis inrådan, och har precis kollat igenom det. Jisses vilket skruvat program. Det är verkligen som ett svensk South Park. Nu vet jag hur jag ska spendera mina onsdagskvällar iaf.



Jag har faktiskt inget mer att säga, så jag tänker gå och hämta mitt te, göra ett par mackor och sitta och avnjuta dessa framför ett avsnitt av Melancholy of Haruhi Suzumiya.

Sådeså!

Tja.. jag skulle kunna berätta hur dagen utspelade sig, men det hade blivit väldigt ointressant så det tänker jag inte göra.

Istället tänker jag skruva isär mitt tangentbord, för jag har tråkigt...

Wish me luck...

forts.
Några saker jag lärt mig av det här

• Det sitter 16 st. skruvar på undersidan av mitt tangentbord
• Det hinner samlas VÄLDIGT mycket skit i ett tangentbord på 3-4 år
• Insidan av mitt tangentbord ser inte alls ut som jag trodde
• Det tar ungefär en timma att göra rent ett tangentbord
• Det är väldigt tidskrävande att skriva med musen

Nu ska jag iaf sova. God natt på er.

Konfys

När jag vaknade i morse så var Desirée borta och Patrik stog och bankade på min dörr. Den här dagen blir inte riktigt som jag trodde...

My Cup o'Tea

Anledningen till att jag sitter uppe och skriver så här sent är att jag (förmodligen) är ledig imorgon och därför passar på att uppleva småtimmarna. Jag har alltid tyckt om den här tiden på dygnet - fram till 2-tiden ungefär. Efter det brukar jag alltid bli trött nog att föredra sängen framför datorstolen.
Men det är något speciellt med att sitta framför datorn efter midnatt med en varm kopp te, lyssnande på lite lugn musik och småfilosofera. Saker och ting verkar enklare på något sätt. Tankarna klarare, musiken bättre och teet godare.
Om det verkligen är så eller inte tänker jag inte fördjupa mig i, men jag gillar känslan.

Hur som helst.

Imorgon har jag en ledig dag, vilken jag lovat att spendera med Desirée. Tyligen är det något sorts Öppet Hus på Manpower-kontoret, och flickan ville dit. Jag är lite avigt inställd till bemanningföretag efter all skit jag hört från Gami, men jag ska försöka gå dit med ett öppet sinne.

Desirée har för övrigt även belönats med en nyckel till lägenheten. Hur detta kommer att gå kan dock endast tiden utvisa.

Så var det gjort

Det här ska alltså föreställa det första inlägget i min egen blogg... ?
Verkligen impressivt...